Parfymen - berättelsen om en mördare
I vilken genre placerar man en bok om en gravt sinnessjuk man vars enda intresse är att samla alla dofter i hela världen? En man som mördar för att fånga den sällsynta, underbara doften av unga kvinnor, vilken gör honom alldeles berusad? I vilken genre placerar man en bok som inte alls handlar om någon särskild händelse utan snarare är en personlighetsskildring på 245 sidor? Givetvis pratar jag om boken Parfymen - berättelsen om en mördare, av Patrick Süskind, en bok jag kommit att både älska och äcklas av på samma gång. Hur författaren lyckas måla upp en bild av 1700-talets Paris i dofter är jag så oerhört imponerad av. Man skulle nästan kunna tro att författaren inte bara levat i Paris på 1700-talet, utan även att han fötts med den finaste näsan i världen, som kan plocka sönder dofter till dess beståndsdelar och vädra sig till besök redan långt innan det knackar på dörren. Författaren har inte levat i Paris på 1700-talet och inte heller hade han en så pass känslig näsa att saker som bara doften av människa stack i näsan på honom. Det jag vill komma till med den här texten är det är tänkt att jag i svenskan ska redovisa just denna personlighetsskildring på 245 sidor nästa grupptimme, men att det faktum att jag varken kan lista ut vilken genre boken hör hemma i eller vad bokens budskap är gör mig en aning frustrerad.
Nu har jag tänkt att återgå till att glo på tv:n som för tillfället visar min favoritkock; Gordon Ramsay i hans program Cookalong Live. Parfymen får vänta. Jean-Baptiste Grenouille, mannen med den fantastiska näsan och den inte riktigt lika fantastiska personligheten, får krypa tillbaka in i den grotta han spenderat flera år i, fram tills dess att det är dags för mig att återigen plocka fram boken för att göra min muntliga bokrecension. Med tanke på hans ogillande av människor överlag lär han inte bry sig särskilt mycket om att spendera ytterligare en vecka i grottan, som den här gången består av en låda i mitt rum istället för en grotta i bergen där ingen levande varelse förutom honom satt sin fot någonsin.
För övrigt var jag även ute en sväng på gården med kameran. Dock blev det inte särksilt mycket bilder eftersom jag fick plumsa i snön, något som inte var särskilt uppskattat av mig. En liten sådär halvdan bild slänger jag upp i alla fall. Lev med det.
Peace out.
wosh, längesen
Tre månader sedan förra inlägget. Underdriver jag om jag säger att jag har varit aningen inaktiv? Inaktiv har jag i alla fall varit, och det lär jag antagligen fortsätta vara, då jag inte känner att jag orkar sätta mig ner och skriva meterlånga inlägg om något så ointressant som mitt liv och vad jag ätit till frukost eller vilken färg min tandborste är, sådana intressanta saker som brukar finnas i bloggar men som förvånadsvärt nog inte funnits i min ännu. (Min tandborste är rosa och blå, en Jordan, och jag åt ingen frukost idag. Suget att nämna det var större än rösten i mitt huvud som sa att nej, sådant där vill folk inte läsa). När jag tänker efter har jag aldrig tagit med de där standardsakerna som borde finnas i en blogg, annat än vad jag gjort idag. Jag har aldrig nämnt vad jag har på mig. (Jag har en pyjamasskjorta och trosor på mig. Återigen; suget att berätta var för stort.) Jag har aldrig nämnt vart jag köpt mina kläder. (Mina trosor kommer från Åhléns, inte Topshop, varifrån allas kläder verkar komma nuförtiden. Behöver jag säga en gång till att suget att berätta var större än rösten som bad mig hålla fingrarna borta från tangenterna?). Nej, nu ska jag gå och lägga mig. Att folktandvården i Piteå ens har mage att ge mig en tandläkartid när jag har lov. Pfft. Nu måste jag stiga upp imorgon också. Hur lågt är inte det? Jag ska minsann våldgästa deras hem när de är lediga och stoppa mina fingrar i deras mun innan de hunnit vakna ordenligt på morgonen, så får de veta hur det känns. Påskafton känns som ett ypperligt tillfälle att genomföra min plan på.
utväxten borta!
Jag säger bara en sak: ingen mer utväxt.
Jag känner mig lat. Jag orkar inte skriva ett långt inlägg idag. I och för sig har jag inte orkat det på jättelänge. Jag har knappt orkat skriva alls. Kul! I alla fall, det enda jag ville ha sagt med det här inläggen är att min extremt fula, blonda, utväxt nu är borta. Eftersom min kära mor glömde köpa hårfärg åt mig igår fick jag ta en av hennes, så nu är jag brunett, något jag själv inte rikrigt fattar eftersom jag så länge varit anti brunt hår. (Brunt hår på mig själv alltså, inte på andra.) Jag är ändå ganska nöjd, även om toningen inte riktigt täckte det blonda jag haft i luggen, men det är sådant man får leva med. Det ser ändå hästlängder bättre ut än det gjorde innan. Oj, vilket intressant inlägg. Jag orkar inte skriva mer nu, och jag har skrivit orkar fem gånger i samma inlägg nu. Lyckat!
skumtomtar
Ibland blir man jätteglad, verkligen på riktigt. Som då man precis åkt buss en timme, gått närmare en halvtimme i ett kallt Luleå, samt drattat omkull på grund av halkiga skor, för att sedan komma in och att mötas av en nästan helt mörk lägenhet med tända ljus och skumtomtar. Som i fredags. Mattias har än en gång bevisat att han är världens sötaste. Nu låter jag som en elvaåring som pratar om sin ponny, men det må så vara. Jag är en sextonåring som pratar om sin Mattias, punkt. (Kom inte med några perversa kommentarer om att han är som en ponny, då biter jag dig). Hur som helst blev jag jätteglad. Sådär fånigt glad så man inte säger något vettigt på ett tag, bara saker som "du är söt" och "vad söt du är, jag älskar dig" sisådär en miljon gånger inom loppet av fem minuter. Jag är så cool, men det må så vara även det.
Mattias, jag älskar dig mer än du tror. Du gör mig så löjligt glad, och jag hatar att sätta mig på bussen för att åka hem eller se dig sätta dig på bussen för att åka hem. Finaste. <3
Mattias, jag älskar dig mer än du tror. Du gör mig så löjligt glad, och jag hatar att sätta mig på bussen för att åka hem eller se dig sätta dig på bussen för att åka hem. Finaste. <3
x-box-tönt
Oj. Satan vad längesen det var jag var inne här sist. Oops. Antagligen borde jag bli lite mer aktiv här eftersom några av mina kompisar börjat klaga på att jag aldrig uppdaterar men nu råkar det vara så att jag knappt suttit vid datorn på.. uh.. ganska länge (dvs. ungefär tre-fyra dagar, vilket är länge för mig). Istället för att sitta klistrad vid dataskärmen har jag suttit klistrad vid tv-skärmen, något som är otroligt mycket bättre (hm), men ändå inte tittat på tv. Nej, min nördiga sida har kommit fram och jag har spenderat de senaste dagarna med x-boxen, min nya bästa vän. Nu kan man ju tro att jag spelar coola spel, så som Assasins Creed eller Midtown Madness, men inte då, jag sitter och spelar The Urbz - Sims in the city och andra tuffa spel som till exempel Mario Party TRE. Jag verkligen älskar att vi har en massa Nintendo 64-spel inlagda på x-boxen. Någon dag, eller rättare sagt några dagar eftersom det lär dröja minst en vecka, ska jag ta mig tid att faktiskt prova spela alla spel. Jag känner även för att räkna dem, men så långt kan jag nog inte räkna. Räknar man längre än 264,37 blir det lite komplicerat, tycker jag. Svårt att hålla reda på så mycket i huvudet samtidigt. Typ. HM. (Då inte affären H&M, utan helt enkelt bara HM, som i hmmm.)
Nu ska jag fortsätta läsa något ytterst intressant, nämligen information om Indien. YAY!
Peace out, för att dra till med något riktigt klämkäckt.
Nu ska jag fortsätta läsa något ytterst intressant, nämligen information om Indien. YAY!
Peace out, för att dra till med något riktigt klämkäckt.
nature is a whore
Rätt händelselös helg måste jag säga. Hittills i alla fall. Alla pysslar med annat och jag sitter bänkad vid datorn. Är de inte på lan så spelar de in en låt i studion med sitt band eller har dragit till Umeå. Själv sitter man här och roar sig med att försöka hitta Nirvanas låt "Come as you are" på youtube, med i alla fall någorlunda bra ljudkvalitet, men inte då. Antingen är hela låten chipmunked, eller en dålig liveversion där ljudet låter mest som brus, eller en cover som de spelat in själva. Har man gjort en cover på en låt ska man väl inte skriva "Nirvana - Come as you are" som rubrik? Möjligtvis "Come as you are - cover" eller något åt det hållet, för inte fan är det då Nirvana som spelar om det är en cover. Jag känner mig aningen irriterad måste jag säga. Man förstör inte en bra låt genom att göra den chipmunked, det gör man bara inte, och OM man gör det i alla fall kan man väl skriva det i rubriken, även om det måste vara jättejobbigt att skriva tio bokstäver extra då man ska lägga in en video. Man kan ju råka stuka tummarna av att göra ännu ett mellanslag och kanske till och med stuka pekfingrarna då man ger sig på något så komplicerat som att skriva "chipmunked". Aj, jag fick nästan lite ont i fingrarna av att skriva det nu. Så synd det är om mig. Jag får hoppas att handen inte svullnar upp så jag kan nita jävlarna som förstör min dag genom att ge mig huvudvärk. Hmpf. Förresten kan det ju vara lite svårt att hitta alla de där bokstäverna innan det är dags att sova. C H I P M U N K E D. Oj, fan vad länge det där dröjde. HMPF. Hittills har jag bara lyckats hitta en låt på youtube med Nirvana som man kan lyssna på med högt ljud utan att öronen går sönder, och det är "In Bloom". Tack, älskade människa som la ut den utan att förstöra den med diverse effekter. TACK.
Nu hade jag tänkt återgå till min extremt viktiga uppgift, nämligen att göra ingenting. Snacka om att vara uttråkad. Jag tror att jag spricker snart. Jag vill ut och fota men det är svart utomhus och jag känner inte för att fota gatlyktor eller något, igen. Jag vill träffa människor men alla pysslar med annat, som sagt. Jag vill dricka mjölk men vi har ingen mjölk hemma. Jag vill äta men det är inte mat än. Jag har inte ätit något alls på hela dagen och min mage börjar kurra, vilket förstör ljudet på alla låtar jag lyssnar på ÄNNU mer. Hela världen är emot mig. Tyck synd om mig och ge mig en kram, tack. En eller två godisar skulle inte skada. Inte heller ett D80- eller D90-kamerahus.
Ungefär lika glad som damen/herren här ovan känner jag mig just nu. Stick inte hit fingrarna, då nyper jag.
Nu ska jag fortsätta sura för att jag är ensam och antagligen nöta Nirvana tills mina öron brinner, om det går. Deras musik blir aldrig dålig. Jag har även tänkt sura för att Kurt Cobain gått och dött utan att fråga mig. Inte snällt av honom. Som sagt, världen är emot mig.
Nu hade jag tänkt återgå till min extremt viktiga uppgift, nämligen att göra ingenting. Snacka om att vara uttråkad. Jag tror att jag spricker snart. Jag vill ut och fota men det är svart utomhus och jag känner inte för att fota gatlyktor eller något, igen. Jag vill träffa människor men alla pysslar med annat, som sagt. Jag vill dricka mjölk men vi har ingen mjölk hemma. Jag vill äta men det är inte mat än. Jag har inte ätit något alls på hela dagen och min mage börjar kurra, vilket förstör ljudet på alla låtar jag lyssnar på ÄNNU mer. Hela världen är emot mig. Tyck synd om mig och ge mig en kram, tack. En eller två godisar skulle inte skada. Inte heller ett D80- eller D90-kamerahus.
Ungefär lika glad som damen/herren här ovan känner jag mig just nu. Stick inte hit fingrarna, då nyper jag.
Nu ska jag fortsätta sura för att jag är ensam och antagligen nöta Nirvana tills mina öron brinner, om det går. Deras musik blir aldrig dålig. Jag har även tänkt sura för att Kurt Cobain gått och dött utan att fråga mig. Inte snällt av honom. Som sagt, världen är emot mig.
2 månader
MY OCH MATTIAS
TVÅ MÅNADER
Grattis till oss?
<3
oläglig utandning
Jag känner mig en aning stel i fingrarna men vi får väl se om det går att skriva i alla fall. Jag har nämligen varit ute på gården med både kamera och stativ och fotat gatlyktor. Kylan sitter i trots att jag kom in för över en timme sedan. Måste säga att det är lite kul att leka med höga bländartal. Plötsligt är inte gatlyktorna gatlyktor länge, utan istället en trollstav med en stjärna på toppen, ungefär. Roligt, roligt. Jag råkade dessutom andas i närheten av kameran då jag tog ett kort så objektivet immade igen. Rätt skumt resultat på den bilden. Ser nästan ut som om lampan sprängs. Till vänster ser ni resultatet av Mästerfotografen Mys olägliga utandning. Jag tycker ändå att bilden blev lite sådär småkul, så den slipper åka till papperskorgen.Innan min fyrtiofem minuter långa fotorunda på gården, eller snarare fyrtiofem minuter långa nedfrysning, var jag på Regnbågen där sex band, om jag inte minns helt galet, skulle spela. Bara lokala band, men kul ändå. Emilys band, Sound of Sanity, spelade en egenskriven låt och jag fick höra Emily sjunga för första gången, vilket i alla fall jag tyckte var kul. Lät bra gjorde det också.
Alla bilder blev inte riktigt lika skumma som den där, där objektivet immat igen. Ovan ser ni en av de lite mer normala bilderna från ikväll. Jag måste bara passa på att säga förlåt för ett extremt tråkigt inlägg, men jag orkar egentligen inte skriva just nu. Jag gör det i alla fall dock. Om det är något bra eller något dåligt vet jag inte, men nu är det som det är. Jag är extremt trött och extremt less, så jag antar att inläggen blir lite lidande av det. Inte mycket att göra åt det, LEV MED DET. Förhoppningsvis kommer lite intressantare inlägg framöver, som inte handlar om misslyckade bilder och Sailor Moon, bara för att ta två exempel från de två mest nödvändiga inläggen här i bloggen. Hm.
Sailor Moon och radio
Jaha, nu sitter man här än en gång, i skolans PC-sal utan något att egentligen göra, med introt till Sailor Moon i bakgrunden, blandat med en radiointervju som David gjort, precis som vilken annan dag som helst. Sailor Moon, Powerpuffpinglorna och så lite skolarbete på det, med betoning på "lite". Det finns inte mycket alls att göra nu eftersom jag redan är klar med det jag ska till vårt radioprogram, som jag inte har någon aning om när det ska sändas, så nu sitter jag som bäst och lyssnar på då fyra personer trängs runt en dator och redigerar intevjuer, varvat med Irmas svordomar då bilddagboken tydligen inte gör som hon vill. Hon vill söka på "nazi", men där säger bilddagboken stopp, ty det får hon minsann inte alls det. Inte "berny" eller "hitler" heller. Antagligen har det inget alls att göra med själva orden, för bilddagboken vägrar visa sökresultat oavsett var hon söker på, något som Irma tydligen finner otroligt irriterande. Stackars lilla flicka.
saknad
Det känns verkligen som evigheter sen jag satt på hästryggen, något jag själv tycker är väldigt tråkigt. Jag saknar det, saknar sommaren på stormyrberget med Emmy och hästarna. Sist jag var hos hästarna var gräset grönt och det var varmt ute, vilket var minst sagt längesen. Jag har ingen aning om hur det är med hästarna nuförtiden, jag har inte pratat med Emmy på väldigt länge. Jag vet inte ens hur det är med Porlas fång som hon oturligt nog drabbades av i somras. Jag satt nyss och kollade igenom lite bilder som finns på datorn nere i vardagsrummet och hittade lite galna bilder på en Di Dah som både bockar och sparkar bakut om vartannat, något jag tyckte var ganska roande då jag stod med kameran fastlimmad i ansiktet och något som Emmy, som fick stå ut med eländet från hästryggen, inte tyckte var riktigt lika kul. Det märks verkligen inte alls att den lilla araben börjar närma sig tjugo år. Spralligare dam får man leta efter. Charmigare också för den delen. Hon har verkligen en personlighet som heter duga, men jag har ingen aning om hur hon är uppifrån sadeln då jag aldrig ridit henne, bara hennes lite slankare motsvarighet, Hibicza. Snacka om att jag hade problem att skilja dessa två damer åt den första veckan.Förutom att kolla igenom hästbilder på datorn nere har jag även varit en sväng på kvantum med Irma efter skolan. Trevligt, trevligt. Det behövdes, då jag inte var på det bästa humöret tidigare idag, något jag inte orkar gå in djupare på här. Mina närmaste vet vad det rör. Nåja, efter ungefär en timme på kvantum var tankarna på annat och jag var inte riktigt lika arg/ledsen.
Tack Irmiz, och förresten, du har lite päls på din gipa.
...och så var man hemma igen.
Då var man tillbaka i det höstkyliga Piteå igen, eller kanske snarare vinterkyliga Piteå, jag vet inte riktigt vilket som stämmer in bäst. Det ser varken ut som höst eller vinter. Höstens färger är sedan länge borta och ännu är marken kal, sånär som på frost på morgnarna. Hur som helst så har helgen i Luleå varit jättebra, precis som resten av helgerna som spenderats där. Egentligen blev det väl inte att göra mycket alls, mest bara trycka i sig saker bestående mestadels av socker medan film efter film rullade på tv-skärmen. Jag lyckades tvinga Mattias att ladda ner Marie Antoinette mot hans vilja, en film jag bara ville se för att jag varit i slottet i Versailles, där filmen spelades in. Filmen var dålig, Mattias blev less och jag blev less, så det slutade med att Mattias satt och spelade tv-spel medan jag tvingade mig själv att i alla fall se filmen till slutet. Snacka om långtråkig och händelselös film, men Marie Antoinette lyckades inte förstöra min helg i alla fall, trots sina försök till det. Mattias kan verkligen det där med att få en sådär fånigt glad genom att bara finnas. Tack. <3 Att vakna bredvid dig är bland det allra bästa som finns. Förlåt att jag tvingade ut dig i regnet ikväll för att följa mig till bussen, jag älskar dig även om jag är lite småtaskig. <3Jag har världens absolut finaste och bästa pojkvän. Det ni.
hemma hos the Hulk
Nu sitter jag som bäst hemma hos Mattias och tar hans dator en stund medan han sitter och spelar något spel som liknar GTA (Grand Theft Auto, för de få som inte vet det) men som jag inte kommer ihåg namnet på. Själv sitter man och försöker vara lite social genom att visa en hel del roligt på KatastrofalaOmslag.com men tydligen fungerar det inget vidare bra då Mattias tydligen möter en boss som vägrar dö. Att lyssna på killar som spelar tv-spel är väldigt intressant då alla tycks ha tendenser till att förvandlas till Hulken så fort saker inte går som planerat. Min lillebror, till exempel, har sparkat i väggen så min fina lilla samling av Franks-burkar ramlade ner på andra sidan och la sig som en fin matta över mitt golv. Tack, käre bror. Nu är det som sagt inte min bror som spelar, men utropen är dock lika roliga ändå. "Die, motherfucker, die!", "Vafan, jag SKULLE inte ha dött där!", "Jag brukar inte dö i spel!". Att Mattias dessutom sitter och sjunger med i bakgrundsmusiken lite då och då och låter helt problemfri, för att sekunden efter svära åt att han inte hittar ut ur ett köpcentergör bara det hela så mycket mer intressant.
"I killed the general! I killed the general! I killed the general! I killed the general! "
Tydligen har Mattias äntligen lyckats döda den där bossen, något som föjldes av ett läskigt nöjt skratt från hans sida.
"I killed the general! I killed the general! I killed the general! I killed the general! "
Tydligen har Mattias äntligen lyckats döda den där bossen, något som föjldes av ett läskigt nöjt skratt från hans sida.
snorkråkor med sand
Än en gång sitter jag parkerad vid samma dator som så många gånger förr. Jag har precis kommit in genom dörren och fastnade här nästan med detsamma, efter att ha varit ute i det kyliga Piteå tillsammans med Irma som antagligen kände ett sug efter godis då hon fick mig att följa med till kvantum där vi förde samtal om allt från kondomer och sex till barn med snorkråkor hängandes under näsan och på överläppen. Riktigt djupa blev vi där ett tag, om jag får säga det själv. Trevligt var det i alla fall. Vår lilla kärleksbubbla och våra samtal om snor i sandlådan fick dock ett väldigt abrupt slut. Larmet på kvantum gick nämligen igång och skar sönder mitt huvud inifrån, kändes det som, något jag gissar personalen gjorde med flit i avundsjuka på vårt djupa förhållande, men ack, vad gör man? Vår kärlek spirar ännu och varken fjuttiga små larm eller snofsiga hundar utanför dörren till affären kan få den att falna.
Nej, men skämt åsido, det var trevligt. Nu sitter jag som bäst och väntar på att en viss Emily ska pallra sig hit så jag får träffa henne. Hon borde vara här snart. Fram tills dess får jag väl sitta och drömma mig bort till min, Irmas och snorkråkornas värld än en gång. Hrm.
Ni får faktiskt lov att stå ut med en gammal bild på Irma, a.k.a. IrmiZ, som jag redan hunnit lägga ut på bloggen en gång tidigare. Det råkar vara så att jag inte har någon annan bild än den här, DEAL WITH IT, Irma är söt även om ni sett henne förut.
herre över pepparkakorna
Ibland hittar man sådana där speciella personer som verkligen berör en. Människor som vägrar vika sig för grupptrycket och håller prompt på att man ska vara sig själv och inte bli till någon slags klon i armén som bekämpar de få individer som ännu inte blivit omvända. De här människorna behöver inte alls vara några jag känner personligen, inte alls, tvärt om är de flesta jag verkligen imponeras av människor jag aldrig träffat eller pratat med, konstigt nog. Visst finns det människor även i min närmsta omgivning jag har som förebilder, helt vanliga människor jag råkar beundra något otroligt, men det är väldigt få människor som faktiskt får mig att tro att det finns hopp för morgondagen. Det är väldigt få människor som får en att tänka till och fundera över om det är så här det ska gå till. Hur länge till ska det vara tillåtet att tvinga in människor i någon slags pepparkaksform på en plåt, där Den Allsmäktige bestämmer vilken form man ska anta?
Jag vill inte ligga på en plåt och vänta på att Den Allsmäktige
ska modellera mig så jag passar in i hans bild av hur en
människa ska vara.
Gammal bild, ny redigering.
som en fjärdeklassare med sand i munnen
Nu sitter man här igen då, i skolans PC-sal utan något att egentligen göra. Det är tänkt att jag för tillfället ska rota reda på kändisskvaller som Irma (antagligen) kommer läsa upp i vårat radioprogram, men vad finns det för intressant att nämna? Joaquin Phoenix ska sluta med film och Posh Spice dissar Mel Bs bröllop, eller något åt det hållet, jag minns inte riktigt, men jag tror inte att jag är helt ute och cyklar i alla fall.
Jag har förresten slutat franskan nu. Efter ont i magen och dåligt samvete har jag gjort det. Av någon anledning känns det som om jag precis kastat bort alla potentiella chanser till utbildning och jobb längre fram i livet. Skolan har alltid varit det enda jag varit någorlunda bra i, trots att jag är en sådan som verkligen inte orkar plugga och inte lägger ner mer än tio minuter på plugg innan prov. Trots det har det alltid gått ganska bra i skolan, utan några större ansträngningar. 280 poäng då jag gick ut nian, och det är ju inte sämst i alla fall. Nu när jag inte läser ett extra språk känns det som om jag sänkte mig ungefär till en fjärdeklassares nivå. Jag har tappat det enda jag kunnat vara stolt över. Det här känns inte bra, men jag orkar verkligen inte med att gå fyra timmar och fyrtio minuter längre än resten av min klass, per vecka. Jag hinner inte med allt och det känns bättre att inte göra det alls än att göra det slarvigt. Istället tänker jag koncentrera mig på resten av skolarbetet, det som för tillfället är väsentligt, så ikväll blir det att skriva engelskauppgift och bokrecension. Jag måste verkligen sluta skjuta på saker ända till sista dagen innan jag halkar efter. Det skulle vara det värsta tänkbara.
