myismyname

I vilken genre placerar man en bok om en gravt sinnessjuk man vars enda intresse är att samla alla dofter i hela världen? En man som mördar för att fånga den sällsynta, underbara doften av unga kvinnor, vilken gör honom alldeles berusad? I vilken genre placerar man en bok som inte alls handlar om någon särskild händelse utan snarare är en personlighetsskildring på 245 sidor? Givetvis pratar jag om boken Parfymen - berättelsen om en mördare, av Patrick Süskind, en bok jag kommit att både älska och äcklas av på samma gång. Hur författaren lyckas måla upp en bild av 1700-talets Paris i dofter är jag så oerhört imponerad av. Man skulle nästan kunna tro att författaren inte bara levat i Paris på 1700-talet, utan även att han fötts med den finaste näsan i världen, som kan plocka sönder dofter till dess beståndsdelar och vädra sig till besök redan långt innan det knackar på dörren. Författaren har inte levat i Paris på 1700-talet och inte heller hade han en så pass känslig näsa att saker som bara doften av människa stack i näsan på honom. Det jag vill komma till med den här texten är det är tänkt att jag i svenskan ska redovisa just denna personlighetsskildring på 245 sidor nästa grupptimme, men att det faktum att jag varken kan lista ut vilken genre boken hör hemma i eller vad bokens budskap är gör mig en aning frustrerad.

Nu har jag tänkt att återgå till att glo på tv:n som för tillfället visar min favoritkock; Gordon Ramsay i hans program Cookalong Live. Parfymen får vänta. Jean-Baptiste Grenouille, mannen med den fantastiska näsan och den inte riktigt lika fantastiska personligheten, får krypa tillbaka in i den grotta han spenderat flera år i, fram tills dess att det är dags för mig att återigen plocka fram boken för att göra min muntliga bokrecension. Med tanke på hans ogillande av människor överlag lär han inte bry sig särskilt mycket om att spendera ytterligare en vecka i grottan, som den här gången består av en låda i mitt rum istället för en grotta i bergen där ingen levande varelse förutom honom satt sin fot någonsin.

För övrigt var jag även ute en sväng på gården med kameran. Dock blev det inte särksilt mycket bilder eftersom jag fick plumsa i snön, något som inte var särskilt uppskattat av mig. En liten sådär halvdan bild slänger jag upp i alla fall. Lev med det.

Peace out.

Tre månader sedan förra inlägget. Underdriver jag om jag säger att jag har varit aningen inaktiv? Inaktiv har jag i alla fall varit, och det lär jag antagligen fortsätta vara, då jag inte känner att jag orkar sätta mig ner och skriva meterlånga inlägg om något så ointressant som mitt liv och vad jag ätit till frukost eller vilken färg min tandborste är, sådana intressanta saker som brukar finnas i bloggar men som förvånadsvärt nog inte funnits i min ännu. (Min tandborste är rosa och blå, en Jordan, och jag åt ingen frukost idag. Suget att nämna det var större än rösten i mitt huvud som sa att nej, sådant där vill folk inte läsa). När jag tänker efter har jag aldrig tagit med de där standardsakerna som borde finnas i en blogg, annat än vad jag gjort idag. Jag har aldrig nämnt vad jag har på mig. (Jag har en pyjamasskjorta och trosor på mig. Återigen; suget att berätta var för stort.) Jag har aldrig nämnt vart jag köpt mina kläder. (Mina trosor kommer från Åhléns, inte Topshop, varifrån allas kläder verkar komma nuförtiden. Behöver jag säga en gång till att suget att berätta var större än rösten som bad mig hålla fingrarna borta från tangenterna?). Nej, nu ska jag gå och lägga mig. Att folktandvården i Piteå ens har mage att ge mig en tandläkartid när jag har lov. Pfft. Nu måste jag stiga upp imorgon också. Hur lågt är inte det? Jag ska minsann våldgästa deras hem när de är lediga och stoppa mina fingrar i deras mun innan de hunnit vakna ordenligt på morgonen, så får de veta hur det känns. Påskafton känns som ett ypperligt tillfälle att genomföra min plan på.