myismyname

Ibland blir man jätteglad, verkligen på riktigt. Som då man precis åkt buss en timme, gått närmare en halvtimme i ett kallt Luleå, samt drattat omkull på grund av halkiga skor, för att sedan komma in och att mötas av en nästan helt mörk lägenhet med tända ljus och skumtomtar. Som i fredags. Mattias har än en gång bevisat att han är världens sötaste. Nu låter jag som en elvaåring som pratar om sin ponny, men det må så vara. Jag är en sextonåring som pratar om sin Mattias, punkt. (Kom inte med några perversa kommentarer om att han är som en ponny, då biter jag dig). Hur som helst blev jag jätteglad. Sådär fånigt glad så man inte säger något vettigt på ett tag, bara saker som "du är söt" och "vad söt du är, jag älskar dig" sisådär en miljon gånger inom loppet av fem minuter. Jag är så cool, men det må så vara även det.

Mattias, jag älskar dig mer än du tror. Du gör mig så löjligt glad, och jag hatar att sätta mig på bussen för att åka hem eller se dig sätta dig på bussen för att åka hem. Finaste. <3