myismyname

Jag känner mig lat. Jag orkar inte skriva ett långt inlägg idag. I och för sig har jag inte orkat det på jättelänge. Jag har knappt orkat skriva alls. Kul! I alla fall, det enda jag ville ha sagt med det här inläggen är att min extremt fula, blonda, utväxt nu är borta. Eftersom min kära mor glömde köpa hårfärg åt mig igår fick jag ta en av hennes, så nu är jag brunett, något jag själv inte rikrigt fattar eftersom jag så länge varit anti brunt hår. (Brunt hår på mig själv alltså, inte på andra.) Jag är ändå ganska nöjd, även om toningen inte riktigt täckte det blonda jag haft i luggen, men det är sådant man får leva med. Det ser ändå hästlängder bättre ut än det gjorde innan. Oj, vilket intressant inlägg. Jag orkar inte skriva mer nu, och jag har skrivit orkar fem gånger i samma inlägg nu. Lyckat!

Ibland blir man jätteglad, verkligen på riktigt. Som då man precis åkt buss en timme, gått närmare en halvtimme i ett kallt Luleå, samt drattat omkull på grund av halkiga skor, för att sedan komma in och att mötas av en nästan helt mörk lägenhet med tända ljus och skumtomtar. Som i fredags. Mattias har än en gång bevisat att han är världens sötaste. Nu låter jag som en elvaåring som pratar om sin ponny, men det må så vara. Jag är en sextonåring som pratar om sin Mattias, punkt. (Kom inte med några perversa kommentarer om att han är som en ponny, då biter jag dig). Hur som helst blev jag jätteglad. Sådär fånigt glad så man inte säger något vettigt på ett tag, bara saker som "du är söt" och "vad söt du är, jag älskar dig" sisådär en miljon gånger inom loppet av fem minuter. Jag är så cool, men det må så vara även det.

Mattias, jag älskar dig mer än du tror. Du gör mig så löjligt glad, och jag hatar att sätta mig på bussen för att åka hem eller se dig sätta dig på bussen för att åka hem. Finaste. <3