myismyname

Jag borde verkligen ta arslet ur vagnen och börja skriva här igen. Jag minns inte ens då jag skrev på riktigt sist. Jag har helt enkelt inte orkat eller haft tid. Det har varit alldeles för mycket annat som snurrat i huvudet på mig senaste tiden, saker som kommit före bloggen. Dessutom har jag spenderat största delen av lovet hos Mattias så då har det inte blivit av att skriva något heller. Mattias, du gör min dag. Tack för att du finns där. Verkligen, tack. <3 För tillfället är du den enda jag litar på till hundra om jag ska vara ärlig. I alla fall, trots Mattias, pokémonmaraton, godis och annat slisk är saker inte bäst nu. Långt ifrån bäst. Om det inte vore för en yttepytteliten incident skulle jag vara lycklig. En yttepytteliten jättestor incident som får mig att vilja kräkas bara jag tänker på det. Kräkas och skrika och bara slå sönder saker, allt på samma gång. Vissa dagar är verkligen underbara, eller hur? Sådana dagar man spenderar skuttandes på små rosa moln långt ovanför den riktiga världen och alla dess problem. Sådana dagar som lika gärna skulle kunna vara tagna ur en tecknad film om enhörningar.