myismyname

I vilken genre placerar man en bok om en gravt sinnessjuk man vars enda intresse är att samla alla dofter i hela världen? En man som mördar för att fånga den sällsynta, underbara doften av unga kvinnor, vilken gör honom alldeles berusad? I vilken genre placerar man en bok som inte alls handlar om någon särskild händelse utan snarare är en personlighetsskildring på 245 sidor? Givetvis pratar jag om boken Parfymen - berättelsen om en mördare, av Patrick Süskind, en bok jag kommit att både älska och äcklas av på samma gång. Hur författaren lyckas måla upp en bild av 1700-talets Paris i dofter är jag så oerhört imponerad av. Man skulle nästan kunna tro att författaren inte bara levat i Paris på 1700-talet, utan även att han fötts med den finaste näsan i världen, som kan plocka sönder dofter till dess beståndsdelar och vädra sig till besök redan långt innan det knackar på dörren. Författaren har inte levat i Paris på 1700-talet och inte heller hade han en så pass känslig näsa att saker som bara doften av människa stack i näsan på honom. Det jag vill komma till med den här texten är det är tänkt att jag i svenskan ska redovisa just denna personlighetsskildring på 245 sidor nästa grupptimme, men att det faktum att jag varken kan lista ut vilken genre boken hör hemma i eller vad bokens budskap är gör mig en aning frustrerad.

Nu har jag tänkt att återgå till att glo på tv:n som för tillfället visar min favoritkock; Gordon Ramsay i hans program Cookalong Live. Parfymen får vänta. Jean-Baptiste Grenouille, mannen med den fantastiska näsan och den inte riktigt lika fantastiska personligheten, får krypa tillbaka in i den grotta han spenderat flera år i, fram tills dess att det är dags för mig att återigen plocka fram boken för att göra min muntliga bokrecension. Med tanke på hans ogillande av människor överlag lär han inte bry sig särskilt mycket om att spendera ytterligare en vecka i grottan, som den här gången består av en låda i mitt rum istället för en grotta i bergen där ingen levande varelse förutom honom satt sin fot någonsin.

För övrigt var jag även ute en sväng på gården med kameran. Dock blev det inte särksilt mycket bilder eftersom jag fick plumsa i snön, något som inte var särskilt uppskattat av mig. En liten sådär halvdan bild slänger jag upp i alla fall. Lev med det.

Peace out.

Rätt händelselös helg måste jag säga. Hittills i alla fall. Alla pysslar med annat och jag sitter bänkad vid datorn. Är de inte på lan så spelar de in en låt i studion med sitt band eller har dragit till Umeå. Själv sitter man här och roar sig med att försöka hitta Nirvanas låt "Come as you are" på youtube, med i alla fall någorlunda bra ljudkvalitet, men inte då. Antingen är hela låten chipmunked, eller en dålig liveversion där ljudet låter mest som brus, eller en cover som de spelat in själva. Har man gjort en cover på en låt ska man väl inte skriva "Nirvana - Come as you are" som rubrik? Möjligtvis "Come as you are - cover" eller något åt det hållet, för inte fan är det då Nirvana som spelar om det är en cover. Jag känner mig aningen irriterad måste jag säga. Man förstör inte en bra låt genom att göra den chipmunked, det gör man bara inte, och OM man gör det i alla fall kan man väl skriva det i rubriken, även om det måste vara jättejobbigt att skriva tio bokstäver extra då man ska lägga in en video. Man kan ju råka stuka tummarna av att göra ännu ett mellanslag och kanske till och med stuka pekfingrarna då man ger sig på något så komplicerat som att skriva "chipmunked". Aj, jag fick nästan lite ont i fingrarna av att skriva det nu. Så synd det är om mig. Jag får hoppas att handen inte svullnar upp så jag kan nita jävlarna som förstör min dag genom att ge mig huvudvärk. Hmpf. Förresten kan det ju vara lite svårt att hitta alla de där bokstäverna innan det är dags att sova. C H I P M U N K E D. Oj, fan vad länge det där dröjde. HMPF. Hittills har jag bara lyckats hitta en låt på youtube med Nirvana som man kan lyssna på med högt ljud utan att öronen går sönder, och det är "In Bloom". Tack, älskade människa som la ut den utan att förstöra den med diverse effekter. TACK.

Nu hade jag tänkt återgå till min extremt viktiga uppgift, nämligen att göra ingenting. Snacka om att vara uttråkad. Jag tror att jag spricker snart. Jag vill ut och fota men det är svart utomhus och jag känner inte för att fota gatlyktor eller något, igen. Jag vill träffa människor men alla pysslar med annat, som sagt. Jag vill dricka mjölk men vi har ingen mjölk hemma. Jag vill äta men det är inte mat än. Jag har inte ätit något alls på hela dagen och min mage börjar kurra, vilket förstör ljudet på alla låtar jag lyssnar på ÄNNU mer. Hela världen är emot mig. Tyck synd om mig och ge mig en kram, tack. En eller två godisar skulle inte skada. Inte heller ett D80- eller D90-kamerahus.



Nu ska jag fortsätta sura för att jag är ensam och antagligen nöta Nirvana tills mina öron brinner, om det går. Deras musik blir aldrig dålig. Jag har även tänkt sura för att Kurt Cobain gått och dött utan att fråga mig. Inte snällt av honom. Som sagt, världen är emot mig.

Jag känner mig en aning stel i fingrarna men vi får väl se om det går att skriva i alla fall. Jag har nämligen varit ute på gården med både kamera och stativ och fotat gatlyktor. Kylan sitter i trots att jag kom in för över en timme sedan. Måste säga att det är lite kul att leka med höga bländartal. Plötsligt är inte gatlyktorna gatlyktor länge, utan istället en trollstav med en stjärna på toppen, ungefär. Roligt, roligt. Jag råkade dessutom andas i närheten av kameran då jag tog ett kort så objektivet immade igen. Rätt skumt resultat på den bilden. Ser nästan ut som om lampan sprängs.  Till vänster ser ni resultatet av Mästerfotografen Mys olägliga utandning. Jag tycker ändå att bilden blev lite sådär småkul, så den slipper åka till papperskorgen.

Innan min fyrtiofem minuter långa fotorunda på gården, eller snarare fyrtiofem minuter långa nedfrysning, var jag på Regnbågen där sex band, om jag inte minns helt galet, skulle spela. Bara lokala band, men kul ändå. Emilys band, Sound of Sanity, spelade en egenskriven låt och jag fick höra Emily sjunga för första gången, vilket i alla fall jag tyckte var kul. Lät bra gjorde det också.

Alla bilder blev inte riktigt lika skumma som den där, där objektivet immat igen. Ovan ser ni en av de lite mer normala bilderna från ikväll. Jag måste bara passa på att säga förlåt för ett extremt tråkigt inlägg, men jag orkar egentligen inte skriva just nu. Jag gör det i alla fall dock. Om det är något bra eller något dåligt vet jag inte, men nu är det som det är. Jag är extremt trött och extremt less, så jag antar att inläggen blir lite lidande av det. Inte mycket att göra åt det, LEV MED DET. Förhoppningsvis kommer lite intressantare inlägg framöver, som inte handlar om misslyckade bilder och Sailor Moon,  bara för att ta två exempel från de två mest nödvändiga inläggen här i bloggen. Hm.

Det känns verkligen som evigheter sen jag satt på hästryggen, något jag själv tycker är väldigt tråkigt. Jag saknar det, saknar sommaren på stormyrberget med Emmy och hästarna. Sist jag var hos hästarna var gräset grönt och det var varmt ute, vilket var minst sagt längesen. Jag har ingen aning om hur det är med hästarna nuförtiden, jag har inte pratat med Emmy på väldigt länge. Jag vet inte ens hur det är med Porlas fång som hon oturligt nog drabbades av i somras. Jag satt nyss och kollade igenom lite bilder som finns på datorn nere i vardagsrummet och hittade lite galna bilder på en Di Dah som både bockar och sparkar bakut om vartannat, något jag tyckte var ganska roande då jag stod med kameran fastlimmad i ansiktet och något som Emmy, som fick stå ut med eländet från hästryggen, inte tyckte var riktigt lika kul. Det märks verkligen inte alls att den lilla araben börjar närma sig tjugo år. Spralligare dam får man leta efter. Charmigare också för den delen. Hon har verkligen en personlighet som heter duga, men jag har ingen aning om hur hon är uppifrån sadeln då jag aldrig ridit henne, bara hennes lite slankare motsvarighet, Hibicza. Snacka om att jag hade problem att skilja dessa två damer åt den första veckan.

Förutom att kolla igenom hästbilder på datorn nere har jag även varit en sväng på kvantum med Irma efter skolan. Trevligt, trevligt. Det behövdes, då jag inte var på det bästa humöret tidigare idag, något jag inte orkar gå in djupare på här. Mina närmaste vet vad det rör. Nåja, efter ungefär en timme på kvantum var tankarna på annat och jag var inte riktigt lika arg/ledsen.
Tack Irmiz, och förresten, du har lite päls på din gipa.

Då var man tillbaka i det höstkyliga Piteå igen, eller kanske snarare vinterkyliga Piteå, jag vet inte riktigt vilket som stämmer in bäst. Det ser varken ut som höst eller vinter. Höstens färger är sedan länge borta och ännu är marken kal, sånär som på frost på morgnarna. Hur som helst så har helgen i Luleå varit jättebra, precis som resten av helgerna som spenderats där. Egentligen blev det väl inte att göra mycket alls, mest bara trycka i sig saker bestående mestadels av socker medan film efter film rullade på tv-skärmen. Jag lyckades tvinga Mattias att ladda ner Marie Antoinette mot hans vilja, en film jag bara ville se för att jag varit i slottet i Versailles, där filmen spelades in.  Filmen var dålig, Mattias blev less och jag blev less, så det slutade med att Mattias satt och spelade tv-spel medan jag tvingade mig själv att i alla fall se filmen till slutet. Snacka om långtråkig och händelselös film, men Marie Antoinette lyckades inte förstöra min helg i alla fall, trots sina försök till det. Mattias kan verkligen det där med att få en sådär fånigt glad genom att bara finnas. Tack. <3 Att vakna bredvid dig är bland det allra bästa som finns. Förlåt att jag tvingade ut dig i regnet ikväll för att följa mig till bussen, jag älskar dig även om jag är lite småtaskig. <3

Jag har världens absolut finaste och bästa pojkvän. Det ni.

Än en gång sitter jag parkerad vid samma dator som så många gånger förr. Jag har precis kommit in genom dörren och fastnade här nästan med detsamma, efter att ha varit ute i det kyliga Piteå tillsammans med Irma som antagligen kände ett sug efter godis då hon fick mig att följa med till kvantum där vi förde samtal om allt från kondomer och sex till barn med snorkråkor hängandes under näsan och på överläppen. Riktigt djupa blev vi där ett tag, om jag får säga det själv. Trevligt var det i alla fall. Vår lilla kärleksbubbla och våra samtal om snor i sandlådan fick dock ett väldigt abrupt slut. Larmet på kvantum gick nämligen igång och skar sönder mitt huvud inifrån, kändes det som, något jag gissar personalen gjorde med flit i avundsjuka på vårt djupa förhållande, men ack, vad gör man? Vår kärlek spirar ännu och varken fjuttiga små larm eller snofsiga hundar utanför dörren till affären kan få den att falna.

Nej, men skämt åsido, det var trevligt. Nu sitter jag som bäst och väntar på att en viss Emily ska pallra sig hit så jag får träffa henne. Hon borde vara här snart. Fram tills dess får jag väl sitta och drömma mig bort till min, Irmas och snorkråkornas värld än en gång. Hrm.

Ni får faktiskt lov att stå ut med en gammal bild på Irma, a.k.a. IrmiZ, som jag redan hunnit lägga ut på bloggen en gång tidigare. Det råkar vara så att jag inte har någon annan bild än den här, DEAL WITH IT, Irma är söt även om ni sett henne förut.

Ibland hittar man sådana där speciella personer som verkligen berör en. Människor som vägrar vika sig för grupptrycket och håller prompt på att man ska vara sig själv och inte bli till någon slags klon i armén som bekämpar de få individer som ännu inte blivit omvända. De här människorna behöver inte alls vara några jag känner personligen, inte alls, tvärt om är de flesta jag verkligen imponeras av människor jag aldrig träffat eller pratat med, konstigt nog. Visst finns det människor även i min närmsta omgivning jag har som förebilder, helt vanliga människor jag råkar beundra något otroligt, men det är väldigt få människor som faktiskt får mig att tro att det finns hopp för morgondagen. Det är väldigt få människor som får en att tänka till och fundera över om det är så här det ska gå till. Hur länge till ska det vara tillåtet att tvinga in människor i någon slags pepparkaksform på en plåt, där Den Allsmäktige bestämmer vilken form man ska anta?

Just nu känns saker så otroligt bra, faktiskt, trots skolarbeten som borde vara inne och samvetskval gällande franskan, om jag ska fortsätta eller ej. Jag tror inte jag ska det, jag har pratat med våran SYV idag. Rebecca följde i alla fall med hem till mig efter skolan och vi tog det bara lugnt ett tag innan vi spatserade iväg mot kvantum, jag ungefär lika kall som frosten på marken. Egentligen var det tänkt att jag bara skulle följa med Rebecca till kvantum, sitta där och äta lite slisk innan jag gick hem till mig och hon hem till sig men så blev det inte. Istället blev det att sitta kvar på kvantum och prata igenom lite saker, vilket kändes otroligt skönt, och sedan springa runt i ett nästan folktomt piteå. Ärligt så var det här första gången på länge som saker kändes som vanligt mellan mig och Rebecca. Det där ändå relativt korta samtalet på kvantum och utanför gjorde saker så mycket bättre. Jag har saknat henne, saknat det som var förut, för längesen. Saker har varit så konstiga ett tag nu, med bråk och trötta, dryga kommentarer från bådas håll men det känns som om allt är på väg åt rätt håll nu. Idag fick jag en glimt av hur det var förut, hur det var förra sommaren.

Du betyder så mycket för mig och har gjort ända sedan vi träffades på lägret i Göteborg. Det känns så otroligt bra att kunna berätta vad man vill för någon och vara helt säker på att det förblir en hemlighet. Är det något jag vet är det att du inte sprider vidare saker, även om du är arg. Jag kan berätta så extremt korkade och knäppa saker och tankar för dig utan att du skrattar mig i ansiktet. En sådan vän borde alla ha, även om vi kan bråka rätt rejält ibland, oftare än vanligt på senaste tiden men det ska det bli ändring på. Från och med nu inget mer bråk, för jag älskar dig.

Visserligen ganska gammal bild, men ändå, den får summera dagen.

Snacka om att jag verkligen var ett hästfreak när jag var liten! Klart jag fortfarande tycker om hästar men hela mitt liv kretsar inte kring det längre. Anledningen till att jag kom att tänka på att jag var hästnörd som liten var att jag nu suttit praktiskt taget hela kvällen och rensat till största delen hästbilder från min dator. Hästar som hoppar, hästar som betar, hästar som rullar sig, hästar på utställningar, hästar i flock, ensamma hästar, arabiska fullblod, berberhästar. Hästar hade tagit över min dator men nu har jag tagit den tillbaka. 2 839 objekt fanns i min papperskorg på datorn innan jag var klar med att plocka bort bilder, och då hade jag ändå hunnit tömma papperskorgen en gång innan det, korkat nog. Det hade varit roligare att se hur mycket det blivit om jag bara låtit bli att pilla på "töm papperskorgen" men tyvärr har jag svårt att hålla fingrarna i styr när det gäller det mesta (och det får ni tolka hur ni vill). Klart över 3 000 filer blev det i alla fall, det är jag säker på. Många av bilderna kände jag dessutom igen från affisher i hästtidningar såsom Penny, Min Häst och Wendy som jag prenumererade på när jag var yngre. Jag undrar hur fan jag orkat sitta och googla efter alla dessa satans bilder. De flesta kommer nog från Stallsmart.nu, från den tiden då alla hade kopierade bilder på sina "väbbar", men en hel del har jag suttit och letat reda på, på Google. Lite att göra kanske? Nästan värre än alla som spenderar all sin vakna till med WoW.

Hittade lite smått kul bilder också som är tagna med förra kameran, bland annat den här lilla grodan som jag tycker förtjänar en plats här bara för att den är otroligt söt. Jag måste ju lite diskret leda er bort från hästarna också, annars lär jag väl få höra om mina 3 000 hästar resten av mitt liv. Koncentrera er på grodan istället, den är ju söt. Grodan Grodis. Grodisgrodan. Godisgrodan. Salta grodor. Hm, nu blev jag godissugen.

Jag är verkligen ingen festmänniska. Det är inget nytt men jag kom att tänka på det nu eftersom det var klassfest med halloweentema ikväll. Jag hade ingen som helst lust att gå dit från första början, hade istället tänkt stanna hemma med mina två Snobbengosedjur, mina care bears, en film och en hög med godis. Det låter otroligt mycket mer lockande än att sitta och titta på fulla människor som pratar och dansar. Jag dansar inte. Det är verkligen något jag bara inte gör. Vad kan vara kul med att skämma ut sig inför en hel hög människor genom att göra konstiga, sprattlande rörelser till musik? Då föredrar jag att sitta och titta på människor som dansar istället. Det finns inget bättre än människor som tror att de ser så extremt sexiga ut där de står och kråmar sig, när de egentligen mest ser ut att vara helt utan taktkänsla eller har fått en påle uppkörd någonstans. DET är underhållning, det. Jag som inte dansar är väl våldtäktsman då, om man ska lyssna på vad som sägs. "Alla som inte dansar är våldtäktsmän". Akta dig, här kommer My och ska våldta både dig, din mamma och dina vänner. Myspys. Jag som verkligen är helt anti att dansa på fester måste vara en överkåt sexualförbrytare. Pedofil är jag säkert också, eller nekrofil. YUMMEH, döda människor. Nekropedofil kanske? Döda barn, nom nom. I alla fall, klassfesten var inget vidare kul. Höjdpunkten på kvällen var väl att se Amanda utklädd till någon från Teenage Mutant Ninja Turtles med utfyllda behåar på magen istället för magrutor. Finns det något finare än en hemmagjord halloweendräkt? Okej, det finns det säkert, men hemmagjorda dräkter ligger definitivt på topplistan, i toppstriden med killar i kjol/klänning och Mattias extremt fina (och seriösa) danser.

Bilden har egentligen inget alls med idag att göra, jag hade bara tänkt att än en gång påpeka att jag saknar sommaren. Det är verkligen inte fint under övergångsperioden mellan höst och vinter. Jag vet inte riktigt vad man ska kalla det men det är inte riktig höst för höstens färger är inte kvar än. Vinter är det inte heller. Det är bara kallt, kalt och tråkigt.

Nakna träd och människor i tjocka jackor.

Jag borde verkligen ta arslet ur vagnen och börja skriva här igen. Jag minns inte ens då jag skrev på riktigt sist. Jag har helt enkelt inte orkat eller haft tid. Det har varit alldeles för mycket annat som snurrat i huvudet på mig senaste tiden, saker som kommit före bloggen. Dessutom har jag spenderat största delen av lovet hos Mattias så då har det inte blivit av att skriva något heller. Mattias, du gör min dag. Tack för att du finns där. Verkligen, tack. <3 För tillfället är du den enda jag litar på till hundra om jag ska vara ärlig. I alla fall, trots Mattias, pokémonmaraton, godis och annat slisk är saker inte bäst nu. Långt ifrån bäst. Om det inte vore för en yttepytteliten incident skulle jag vara lycklig. En yttepytteliten jättestor incident som får mig att vilja kräkas bara jag tänker på det. Kräkas och skrika och bara slå sönder saker, allt på samma gång. Vissa dagar är verkligen underbara, eller hur? Sådana dagar man spenderar skuttandes på små rosa moln långt ovanför den riktiga världen och alla dess problem. Sådana dagar som lika gärna skulle kunna vara tagna ur en tecknad film om enhörningar.

Dagen började inget vidare måste jag säga. Vaknade klockan åtta av att mamma ropar att jag måste skynda mig, att jag börjar om tio minuter. Snabbt som attan blev det att kasta sig upp ur sängen, hoppa i första bästa kläder jag hittade (inget matchade, men det är sådant man får ta), proppa munnen full med tandkräm och springa iväg till skolan. Jag hann inte ens borsta tänderna eller dricka ett glas vatten, men 08.14 var jag på skolan! Utan smink och med morgonfrilla. Sexigt värre! Jag tycker inte om att gå ut osminkad. Usch på det. Utan smink blir hela dagen dålig, ungefär. Usch, igen. Trots detta lyckades världens bästa Rebecca få mig hur glad som helst efter att ha skrivit ett otroligt gulligt inlägg på sin blogg om mig. Har ni lust att kika in för att se vad det stod är det bara att klicka på hennes blogg som finns länkad i menyn till vänster.

Bästaste bästisvän. <3

Finaste Rebecca. Finns ingen bättre tös än henne.
Jag älskar dig mer än du tror. <3

My och Rebecca.

Rebecca och My.
Någon mer än jag som hör hur bra det låter?

Har fotat på skolan och fått börja med redigeringen av bilderna idag. Ska skriva någon slags haikudikt till en av bilderna, men har absolut ingen aning om vad jag ska skriva. Ovan syns en av bilderna som togs förra veckan eller när det då var vi fotade. :) Irma på bilden.