myismyname

"Ädle herrar, behagar det er att lyssna till en vacker saga om kärlek och död?". Detta är inledningen till Tristan och Isolde, en saga om kärleken mellan den tappre Tristan och drottning Isolde. Sagan är kanske grunden till tidernas mest berättade tema - förbjuden kärlek.

Jag känner för att läsa Tristan och Isolde igen efter att ha läst igenom min bokrecension från nian alldeles nyss. Konstigt nog gillar jag den boken, trots gammaldags språk, överdramatiska reaktioner och overkliga händelser. Berättelsen är så fin bara. Fin och välskriven. Det känns inte som något någon bara slängt ihop i all hast som vissa nyare böcker kan göra. Nej, Tristan och Isolde är en välskriven, tidlös berättelse som nog de flesta kan relatera till på ett sätt eller ett annat. Synd bara att jag inte har boken  hemma. Får väl gå till biblioteket eller något och låna den, eller höra mig för om någon har den. Hm. Jag har egentligen ingen aning om varför jag kladdar ner det här i bloggen, jag bara kände för det och är på humör för att läsa.

"- Res er upp, min fru, och låt mig få nalkas honom. Sannerligen har jag större rätt att begråta honom än ni. Ty jag har  älskat honom högre. Hon vände sig mot öster och bad en bön till Gud. Därefter vek hon undan den dödes svepning, lade sig bredvid honom, helt utsträckt vid sin älskades sida, kysste hans mun och hans ansikte och slöt honom hårt i sina armar, mun mot mun, kropp mot kropp. Och sålunda uppgav hon andan i hans famn, av sorg över sin vän."

Tragisk historia.